Inombords känner jag att någonting inte stämmer, kan inte sätta fingret på det men ser fram emot den paus i rutinerna och miljöförändring som Stockholm kommer erbjuda. Ser fram emot den obeskrivliga lycka och energi som finaste Simon framkallar och jag tror att det kan leda till en gnista att orka fortsätta med allting. Som det är nu har allting bara.. stannat. Dagarna seglar förbi utan att jag märker det eller får någonting gjort.

Jag önskar jag kunde säga att det är för att det finns ett inre lugn, eller semester-mode, som avgör dagarnas tempo men det är det inte. Det är en stress, en sorg och ett obeskrivligt mörker inombords som äter upp mig, som skriker åt mig att jag inte klarar det, att jag är svag och ensam och bortom räddning. 

Som jag längtar efter att få träffa fina Sofia igen och bara prata om allt, reda ut det som knutit sig och få inre frid så jag kan fortsätta framåt. Jag behöver det.


/M