Har jobbat på Kåren idag igen för första gången den här terminen - kom hem för lite mindre än en timme sen men eftersom min granne sysslar med något som låter som att studsa en tennisboll mot golvet har jag inte somnat än så jag tänkte passa på att skriva ett litet inlägg.

Det är konstigt hur människor förändras på kort tid, tycker ni inte det?
Oavsett hur oälskad jag ibland känner mig, hur utanför, ensam eller gammal och grå finns det alltid något inom mig, ett svagt ljus som skiner, en liten blomma som spirar genom det mörka. Min strimma ljus kommer aldrig att hända, jag vet att jag aldrig någonsin kommer träffa honom igen men det går på något sätt inte in i huvudet, jag kan nog aldrig förstå att jag fann honom och förlorade honom. Undrar ofta vart han är idag, vad han gör, om han har barn, om han fann en annan kärlek i sitt liv - det hoppas jag han gjorde. Jag hoppas han är lycklig och att han klarat av att gå vidare utan att ibland undra vad som hände och vad som skulle kunnat vara.

Hur som helst, det har varit en tuff kväll och det blir en lång dag imorgon också.
Dags att sova sött.

Luv.